Igår kom den så till slut. Paniken. Jag har känt att den har varit på väg ganska länge nu, men trots det blev jag nästan lite förvånad när den till slut kom. Jag menar jag är ju trots allt jag. Vad nu det innebär.. jag antar att vad jag menar är att jag är lite av en superwoman haha
Nä kanske inte, men jag är definitivt en överlevare, som är bra på att klara mej själv, och som alltid, på något underligt vis klarar mej. Och tack vare det så vet jag att det som jag tar för mej kommer att gå bra, så jag behöver inte ha panik, men trots det bubblar den upp inom mej ibland.
Fast jag tror det är ganska så normalt, trots allt så är panik egentligen bara en värre version av nervositet, iaf den paniken som jag har, sen om man har otur så kan det övergå till panikångest, men det var länge sen jag hade det nu, och det handlar det inte om den här gången. Utan det handlar nog egentligen bara om att jag till slut har fattat, att jag faktiskt redan i morgon, ska flytta till nordnorge, helt själv, och bo på en lite ö med 400 pers. Och det gör mej trots allt lite nervös och därav paniken ;P
Sen blir det ju inte direkt lättare när jag dessutom inser att jesper kommer att köra upp mej, men inte stanna kvar där uppe, utan att han kommer att åka hem, till sina vänner, sin familj och sitt liv här hemma medan jag återigen måste försöka att skapa mej ett nytt.
Det känns tufft, men jag antar att det är livet och det är saker som det här som gör att man växer och blir starkare. Vilket behövs, för om allt bara var lätt hela tiden och man aldrig utmanade sig själv så skulle man nog känna att man stod still, att man inte tog sej någonstans i livet, och det skulle inte riktigt funka för mej.
Men det faktum att jag vet det kommer inte direkt att göra att jag saknar honom mindre, men jag hoppas att det kommer att göra att jag anpassar mej fortare. Jag håller alla tummar och tår så får vi se ;P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar